Marcus Eriksson – ansvarig för SPES Ungdom

Jag heter Marcus och jag förlorade min pappa, Conny, i februari 2010.

Han var inlagd på sjukhuset i Örebro när han tog sitt liv, 57 år gammal. Själv var jag utomlands när jag fick samtalet jag inte önskar någon. Jag satt på en restaurang på Koh Samui med min dåvarande flickvän när min bror ringde. Fortfarande undrar jag hur han klarade av att ringa och berätta det för mig, det kräver styrka. Jag minns att jag blev liggande, stirrade upp i taket i ett lånat hotellrum i flera timmar. Min kusin och min flickvän fick ringa de samtal som krävdes för att försäkringsbolaget skulle bekosta en flygbiljett hem.
Vi tog oss hem redan dagen därpå. Det var omtumlande att komma hem, men samtidigt skönt att få krama om de människor som verkligen betyder något.

När allt det praktiska var gjort, att ordna med begravning och att sälja pappas radhus, så var det dags för mig att efter en mycket märklig månad i födelseorten Karlskoga åter bege mig hem till Göteborg för att finna ett sätt att leva igen.
Det var då, i april 2010, som jag besökte min första samtalsgrupp tillsammans med min bror. Jag glömmer aldrig den där känslan av att alla i rummet förstod precis vad jag gick igenom. Det fina i att kunna sitta i grupp och bara gråta i två timmar, om det var det jag behövde just den dagen. Men självklart också att kunna berätta om min egen upplevelse och lyssna på andras. Tiden gick och jag besökte kontinuerligt träffarna under några års tid.

Därefter följde ett år helt utan kontakt med SPES. Jag behövde nog vila lite från det och fokusera på annat ett tag; så tänker jag på det idag. Men i november 2014 besökte jag ett årsmöte för medlemmarna i SPES västra krets, och där och då startade mitt ideella engagemang i denna livsviktiga förening. Nu sitter jag med i förbundsstyrelsen, styrelsen för västra kretsen samt i styrelsen för SPIV (Suicidprevention i Väst) och slutet av april i år tog jag över ansvaret för Instagramkontot @spes_riksforbund.
Jag har alltid tänkt att alla måste få veta att SPES finns. Och vill man att det ska bli verklighet så måste SPES synas. Denna förening är alldeles för viktig för att gömmas undan.

Och nu till det som denna text ursprungligen skulle handla om: projektet #jagvillberätta, som drogs igång på Instagram den 23 april. Initiativet går helt enkelt ut på att vi som drabbats av att någon nära tagit sitt liv ska ges utrymme att berätta om vad vi upplevt. Det är viktigt, av flera anledningar. Dels tänker jag att vi alla måste bli bättre på att lyssna när någon vill berätta, även då det som sägs kan vara väldigt svårt att hantera. Vi behöver också öva oss på att prata om det som är allra svårast. Så tror jag att många liv kan räddas och mycket lidande besparas. Mycket ny forskning tyder på just det, att vi måste våga prata om det här.
Jag tycker också att det är viktigt att vi tillsammans jobbar oss bort ifrån meningar som ”valde att ta sitt liv”, eftersom det egentligen inte handlar inte om ett val. För att illustrera vad jag menar kan vi jämföra med en fysisk sjukdom. Jag har till exempel aldrig hört någon säga att någon ”valde att lämna oss i cancer”. Vi människor väljer inte att drabbas av en sjukdom, vi väljer inte heller följderna av den. Genom att vi hjälps åt att berätta vad vi varit med om, och hur vi själva mår, så gör vi det vi kan för att bidra till att motverka det tabu som omger ämnet suicid.

I Sverige dör fyra människor varje dag året om genom självmord. Tänker man på allt lidande bakom den siffran så är det väldigt märkligt att vi inte pratar mer om det. Ett problem blir väl knappast mindre av att vi låtsas som om det inte finns? Samtidigt som vi från SPES sida driver #jagvillberätta, så är det också mycket viktigt att vi tipsar alla som läser om var man kan få hjälp om eller när man behöver det. Det kan handla om andra föreningar och organisationer, med länkar till deras instagramkonton eller hemsidor. Att samarbeta i dessa frågor är en självklarhet för mig. Det händer mycket nu, bland annat satsar regeringen betydligt mer pengar på suicidprevention nu än vad de gjort tidigare. Det gör att framtiden trots allt ser ljus ut. Vi har länge väntat på det här tillfället att kunna utveckla SPES – och därmed kunna hjälpa och stödja ännu fler efterlevande. Jag har bara varit aktiv i 2,5 år, men jag ser fram emot det fortsatta arbetet. Och i slutet av april fick jag frågan som jag drömt om under dessa år, ”vill du börja arbeta för SPES på heltid med ansvar för ungdomsverksamheten?”.

Jag svarade naturligtvis JA, jag fick nypa mig i armen efteråt för att se så jag inte drömde. Det var sant och i slutet av augusti kommer jag att börja arbeta heltid för SPES med ansvar för ungdomsfrågorna, det är ett stort ansvar och jag lovar att det inte finns någon som är mer laddad för detta uppdrag än jag. Tillsammans kommer vi kunna utveckla SPES, det ska bli så otroligt inspirerande att göra det med alla fantastiska eldsjälar inom SPES.

Det är många som gjort ett otroligt arbete, vilket är anledningen till att SPES är den förening den är idag. Det arbetet startade ungefär samtidigt med att jag lärde mig gå.

Glöm nu inte att gå in på Instagram och följ kontot @spes_riksforbund! Vi tar mer än gärna emot din egen berättelse tillsammans med en bild som vi kan publicera under hashtagen #jagvillberätta. Jag hoppas få läsa och sprida din berättelse, det förtjänar den!
Ha det bäst, Marcus Eriksson.
Skicka din berättelse till marcus.eriksson@spes.se